Det första brevet

Jag skriver till dig från kontinentens kant, just där snäckorna talar. Minns du att vi pratade om hur det skulle låta. Den där dagen, innan jag reste. Nu vet jag det. Varje afton lyssnar jag till deras hemlighetsfulla viskande. Minns du att vi skrattade. Om vi vetat hade vi aldrig skrattat, för i snäckornas viskande hör man den finaste ton av sorg. Den slags sorg som berättar om vackerhet och död.

Varje morgon, i den tidiga gryningen, går jag ner till hamnen och köper fisk. Varför vet jag inte, jag äter den aldrig. Jag ger den till den hemlösa katten som bosatt sig under min veranda. Den är svart och saknar ett öra och talar aldrig med mig, men min fisk vill den gärna ha. Men jag äter frukten som växer i trädgården och brödet den stumma kvinnan ställer utanför min dörr. Ibland dricker jag vin. Inte mycket men ett fylligt glas av rött när andan faller på.

Jag har kolibrier i min trädgård. Om eftermiddagen när jag ligger i hängmattan och vilar i den heta luften, kommer de för dricka nektar. Den vackraste är grön och den roligaste är blå. Ibland tänker jag att jag kanske skulle fånga en, och ha som sällskap, men varje gång tanken är där, gör det ont i mina händer. Är det inte konstigt? Eller det är det kanske inte. Fångenskapen är mig ju inte främmande. Eller som du brukar säga. Varje gång du glömmer att någon ser dig, förvandlas du till en grå säl. Alla dina ärr blir synliga och all din sorg gråter ur din ögon.

Men det mesta av tiden tillbringar jag på verandan. Det var ju därför jag reste. Eller var det inte? För att sitta i skuggan och skriva. Men skrivmaskinen står orörd och alla papper gapar med svidande tomhet. För allt jag kan tänka på är vilken färg saknaden har. Hur den smakar mellan tungan och gommen. Och hur den låter när vinden rör vid kinden.

Och hur skulle jag kunne skriva om det.