Det fjärde brevet

Jag drunknade inte. Är du besviken?

Lotusblommorna följde mina steg. Ned till hamnen och vidare. Herr Hopp mötte mig och det var som jag trott. Hans båt var en båt för pirater och baracudafiskare. Seglen var gamla och älskade. Durken doftade av fisk och tjära och var så varm att det brände mot fötterna. Vinden var mjuk, oskyldigt böljande efter stormen och havet hade samma färg som mossan i skogen. Den skog där jag mötte mig själv. Minns du? Säkert inte. Alltid lika frånvarande passerade du. Framåt.

Nej, jag drunknade inte.

Saltet lade sig mot hud och hår och mitt ute på havet gav Herr Hopp mig rodret, med orden; Segla nu. Ibland kallar jag mig skrivare. Men det som kom. När havet öppnade sig framför mig. Har inga ord.

Och ändå. Kan du höra? Det nya mellan mina händer.

Det tredje brevet

Huset står kvar, om du undrar. Så snart vindarna lagt sig gömde sig katten igen. Och den stumma kvinnan kom med bröd.

Jag har beslutat mig för att följa med och segla. Jag gör det av vrede och med hopp om att båten sjunker.

Jag brände ditt brev.

Det andra brevet

Det är en orkan på väg. Jag ligger under verandan tillsammans med katten. Jag vet inte vem av oss som är mest rädd och heller inte om det hjälper att ligga här. Men lukten av jord och gammalt hus tröstar mig och kanske tänker jag att det inte skulle göra så mycket. Ja du vet, om jag blåste bort. Och det får tiden att gå, när jag kan tänka på var jag månne skulle landa och hur jag skulle se ut när jag gjorde det. Mashed or stewed. Det får mig att skratta.

Men mest tänker jag på herr Hopp. Den lokala fiskaren som jag köper fisk av varje morgon. I går frågade han mig plötsligt om jag inte ville med ut och segla. Det kom så plötsligt. Nästan smärtsamt överraskande. Så många dagar av ordbyte om fiskköp. Och nu denna fråga. Jag har inte svarat honom ännu men orden han gav min ryggtavla. Etsar sig långsamt genom de förstockade lagren av. Mig. Jag vet vad du ville säga. Att jag en gång älskade att segla. Men hur skall jag veta om det är sant. När jag ingenting minns.

Men inte mer. Av det. Förlåt. Och.. ändå...

Aldrig hade jag anat att himlen kunde vara så mörk innan. Du skulle älska denna katastrofsvärta och ljudet av havet som skriker. Själv önskar jag att jag intet hörde. Intet. För nu är den här i all sin väldighet, orkanen och katten ligger på mitt bröst. Fragmenten kommer och går. Kanske vaknar jag mashed. Men jag kan inte komma undan ljuden. Och allt jag hör får mig att nästan gråta.

Det första brevet

Jag skriver till dig från kontinentens kant, just där snäckorna talar. Minns du att vi pratade om hur det skulle låta. Den där dagen, innan jag reste. Nu vet jag det. Varje afton lyssnar jag till deras hemlighetsfulla viskande. Minns du att vi skrattade. Om vi vetat hade vi aldrig skrattat, för i snäckornas viskande hör man den finaste ton av sorg. Den slags sorg som berättar om vackerhet och död.

Varje morgon, i den tidiga gryningen, går jag ner till hamnen och köper fisk. Varför vet jag inte, jag äter den aldrig. Jag ger den till den hemlösa katten som bosatt sig under min veranda. Den är svart och saknar ett öra och talar aldrig med mig, men min fisk vill den gärna ha. Men jag äter frukten som växer i trädgården och brödet den stumma kvinnan ställer utanför min dörr. Ibland dricker jag vin. Inte mycket men ett fylligt glas av rött när andan faller på.

Jag har kolibrier i min trädgård. Om eftermiddagen när jag ligger i hängmattan och vilar i den heta luften, kommer de för dricka nektar. Den vackraste är grön och den roligaste är blå. Ibland tänker jag att jag kanske skulle fånga en, och ha som sällskap, men varje gång tanken är där, gör det ont i mina händer. Är det inte konstigt? Eller det är det kanske inte. Fångenskapen är mig ju inte främmande. Eller som du brukar säga. Varje gång du glömmer att någon ser dig, förvandlas du till en grå säl. Alla dina ärr blir synliga och all din sorg gråter ur din ögon.

Men det mesta av tiden tillbringar jag på verandan. Det var ju därför jag reste. Eller var det inte? För att sitta i skuggan och skriva. Men skrivmaskinen står orörd och alla papper gapar med svidande tomhet. För allt jag kan tänka på är vilken färg saknaden har. Hur den smakar mellan tungan och gommen. Och hur den låter när vinden rör vid kinden.

Och hur skulle jag kunne skriva om det.