Lotusblommorna följde mina steg. Ned till hamnen och vidare. Herr Hopp mötte mig och det var som jag trott. Hans båt var en båt för pirater och baracudafiskare. Seglen var gamla och älskade. Durken doftade av fisk och tjära och var så varm att det brände mot fötterna. Vinden var mjuk, oskyldigt böljande efter stormen och havet hade samma färg som mossan i skogen. Den skog där jag mötte mig själv. Minns du? Säkert inte. Alltid lika frånvarande passerade du. Framåt.
Nej, jag drunknade inte.
Saltet lade sig mot hud och hår och mitt ute på havet gav Herr Hopp mig rodret, med orden; Segla nu. Ibland kallar jag mig skrivare. Men det som kom. När havet öppnade sig framför mig. Har inga ord.
Och ändå. Kan du höra? Det nya mellan mina händer.
No comments:
Post a Comment