Det är en orkan på väg. Jag ligger under verandan tillsammans med katten. Jag vet inte vem av oss som är mest rädd och heller inte om det hjälper att ligga här. Men lukten av jord och gammalt hus tröstar mig och kanske tänker jag att det inte skulle göra så mycket. Ja du vet, om jag blåste bort. Och det får tiden att gå, när jag kan tänka på var jag månne skulle landa och hur jag skulle se ut när jag gjorde det. Mashed or stewed. Det får mig att skratta.
Men mest tänker jag på herr Hopp. Den lokala fiskaren som jag köper fisk av varje morgon. I går frågade han mig plötsligt om jag inte ville med ut och segla. Det kom så plötsligt. Nästan smärtsamt överraskande. Så många dagar av ordbyte om fiskköp. Och nu denna fråga. Jag har inte svarat honom ännu men orden han gav min ryggtavla. Etsar sig långsamt genom de förstockade lagren av. Mig. Jag vet vad du ville säga. Att jag en gång älskade att segla. Men hur skall jag veta om det är sant. När jag ingenting minns.
Men inte mer. Av det. Förlåt. Och.. ändå...
Aldrig hade jag anat att himlen kunde vara så mörk innan. Du skulle älska denna katastrofsvärta och ljudet av havet som skriker. Själv önskar jag att jag intet hörde. Intet. För nu är den här i all sin väldighet, orkanen och katten ligger på mitt bröst. Fragmenten kommer och går. Kanske vaknar jag mashed. Men jag kan inte komma undan ljuden. Och allt jag hör får mig att nästan gråta.
No comments:
Post a Comment